Del 1 - ”Vem fan pröjsar för det här, är det skattebetalarna igen?”

1995. En polare och jag tog en veckas semester ihop i Norberg och åkte runt badade, söp och spanade. Under dagarna pratade vi om att Norberg skulle vara en ideel plats för en festival. En kväll med mycket pilsner kom vi fram till ett festivalprogram med bl.a Bob Hund, Hedningarna och Adolphson och Falk : ). Festivalen skulle ligga på samma ställe som en annan festival nere vid sjön Noren - Rockaway Beach. Det var också då att namnet på festivalbaren “Moosepit” första gången kom upp. Vi åkte också upp till Mimerlaven och såg allvarliga ut, medan vi sa att “det nog var bättre här inne!”...Sen åkte vi hem och glömde alla planer...

Under åren 1997-1998 gjorde ett gäng kompisar och jag en rad evenemang under namnet “Klub Spektrum” på konsertklubben Templet i Lyngby straks norr om Köpenhamn. På första mötet, bröt vi oss in på Frilandsmuseet (Typ Skansen i Danmark) och gömde oss i ett gammalt murket hus ifrån Halland och konceptuerade klubben, mycket farligt och mycket hemligt ... Vi hade alla skapar-urge och kastade oss över elektronisk musik,
för att alla andra antingen höll på med acid-jazz, hardcore eller r’n’b.

Temat var att göra varje klubbkväll unik med en färg i regnbågen som gick igenom allt, ljus, kläder, färger på drinkar, flyers och dekorationer. Stilen var click-hop, ambient, house och nu-breaks. Hårsmånen mellan total succes och fiasko var minimal, något som väl kanske har förföljt oss i festivalen sedan dess. Dom som spelade var bl.a Future 3, Bjørn Svin, Puddu/Varano, Escape:Audio, Snospray och en ung svensk påg, Andreas Tilliander. Det hade varit lätt att kapitulera till UV backdrops, neonsticks och slå av vattnet på muggen för att skapa profit - men vi höll oss coola, intelligenta och kanske allt för nördiga....

Så efter ett par dåliga omgångar, så valde vi på Templet att avsluta klubben, med ett dunder-underskott. Planeten och framför allt Danmark, var inte redo för våra ideologier och för en kort stund glömde vi elektronican. Konstigt, för det var ju under dessa år att Roskildes stora electronica scen hade sitt stora uppsving.

Sent på hösten samma år, hörde jag talas om att Norbergs kommun diskuterade om en evt rivning utav Mimerlaven. Jag började prenumerera på Fagersta Posten för att följa med i lokalpolitik och artiklarna om Mimer. Det var tydligen en snubbe, Dag Celsing som hade startat debatten omkring ett eventuellt bevarande av kåken. Nu var det ganska tydligt att hela Norberg hade kommit överens om att man skulle ta Mimerlaven och spränga ut den i outer space,så Dags’s odds var tämligen miserabla. I alla fall jobbade han på och en sak som var lokalt otroligt, var då Dagge åter tände julgranen i toppen på laven.

Julgran?

Ja det var en futtig liten metallställning uppe på räcket på toppen, med 10 glödlampor men med en sjukt stort betydelse för moralen i Norberg. Den hade typ lyst sedan 1957 och hade varit släckt i ett par säsonger, mest för att brandkåren inte orkade gå upp och byta glödlampor varje jul. Dag hade studerat på KTH och det var ju en lätt match för honom att forcera trappan upp till toppen med en påse glödlampor nere från Konsum. Så plötsligen lyste julgranen igen och det här var ungefär samma effekt, som då man skickade upp Sputnik i kretslopp över Norberg i 1957...

Det var som en lavin som for över Norberg och Fagersta Posten var ju inte sen med att svepa förstasidan med nyheten. Denna förstasida landade i København och här fick man alla fakta... Nu blev det diskussion på torget i Norberg och arga läsarbrev vällde in i tidningen. Till slut fick jag nog av allt skvaller och skitsnack, och jag ringde upp Dag. Att ringa Norbergs kommun i slutet utav det gamla årtusendet var som att försöka ringa Kreml. Jag hade en aning om att det fanns en röd telefon, eller i alla fall en telefonsvarare som sa “NJET!”. Men här var det en trevlig och rolig kille som svarade, och vi snackade strunt i 2 timmar på telefon. Det här var på en onsdag i januari 1999 och på fredagen kl 18 satt jag på ett plan till Sverige, för at träffa en blivande krigskamrat vid fronten!

Då jag anlände till Norberg i shorts (så klart) och 15 minusgrader kände jag det som om att jag var en typ vulkanolog som var hitkallad till en avsides by för att rädda en hel civilisation från utplåning. Jag ringde Dag, som gick mitt i ett fackeltåg på väg upp till Lapphyttan för att inviga ett skidlopp. Vi var ett omaka par, jag med shorts och Dag med röd toppluva. På vägen upp redogjorde Dag kort för hela situationen, som inte alls var rolig. Hela kommunalfullmäktige var nästan överens om, att man skulle riva Mimerlaven. I april skulle beslutet tas och det såg ganska dystert ut, trotts lysande julgran och allt...

Dag och jag gick på krogen och drog i oss varsin sexa, då kom jag på att vi skulle lysa upp laven, för det var ganska mycket folk i byn och man kanske skulle få lite creds från de lokala då. Jag tog mobilen och ringde fram lite lampor, vi satt mellan folk, var halvfulla och klockan var framåt 10 på en fredagskväll. Dag var imponerat över den korta vägen från beslut till handling och jag försäkrade Dag om, att så gick det alltid till i Danmark...

Nästa dag fixade vi lampor från “Pop och Rockljus” (vilket underbart namn!) i Avesta och ganska precist klockan 18 tände vi på kontakten och 10 kWatt orange ljus flödade på Mimers slanka kropp.

Det hände inte ett skit på en timme...men då, likt en tsunami, började det komma bilar fram till laven. Dom inte bara åkte förbi, utan stannade för att prata. Det var någonting helt nytt för mig och mycket inspirerande. För om man satte upp typ 10 parkannor på Sergels Torg skulle folk bara fnysa eller skynda sig förbi. Här kändes det som om, att man fick hål på en böld med var.

Alla ville diskutera Mimerlaven, rivning, bevarande, skönhet, fulhet, resurs eller belastning. Och kommentarer som: “Fyy fan vad fin den är, tänk att man vill riva ner den” till: “Bra att ni satte lyse på den, då är den lättare att hitta när man ska riva den”, eller “Va fan har ni målat den orange? Inte fan går det att måla när det är minusgrader” och den gamla vanliga: “Är det kommunen som betalar elräkningen? Nej nu jävlaranamma får det vara slut med att slösa bort pengar till äldreomsorg och dagisplatser..!” Ja, men allt i allt kom det ca 50 bilar på kvällen, och alla pulsade igenom snön fram till porten för att tömma sina hjärtan.

En av besökarna frågade var vi hade tänkt oss att göra med Mimerlaven. Jag svarade lite halvflummigt, “Ähh, vi ska göra en festival härinne i sommar!”, “Ja-ha, vad blir det för musik då?” Inte fan visste jag var jag skulle svara, men ur den lilla stereon vi hade tagit med strömmade chillade toner ur en compilation från Compost - Future sound of jazz - och jag svarade “Ja erhm, ja, det blir sån här musik!” och just den musik var, Nightmares On Wax med Smokers Delight.

Del 2 - Första festivalen, Rytmobiler och Hives som ställde in

1999. Efter att vi hade fått värmen tillbaka i våra förfrysta men förtjusta kroppar, satt Dag och jag på Lövet’s, hans kontor mitt i byn och drack dåligt akademiskt kaffe och summerade upp vad vi hade upplevt. Dag tänkte Dalhalla, jag tänkte Sonár och vi kom väl överens om nånting mitt emellan.

I Danmark hade jag ett bra nätverk av konsertklubbar och branschfolk och under några år hade vi gjort en typ urban-city-hip-hop-funk-chillad festival på Høgsbjerget (konstgjort så klart, finns inga berg i Danmark) i förorten Albertslund.

Föreningen Forbrændingen var huvudmän och höll till i en nedlagd sopbrännings anläggning, lite likt Mimer med tung betong, stål och stora utrymmen. Här hade man inrett det med 2 scener, klättervägg, bar, skate-arkad och replokaler. Dessutom var det ungdomar från Albertslund som stod bakom föreningen och allt var jäkligt coolt. Jag berättade om det här och Dag nappade på att vi skulle göra en kopia utav Forbrændingen i Norberg.
Jag ringde upp ordförande, Kirsten Friis-Hansen och hon tyckte väl att det lät vettigt att försöka sig på Norberg.

Så sagt som gjort, vi bestämde oss, i telefonen, att packa Funky Mountain festivalen på en långtradare och susa i väg till Norberg. Dag var imponerad igen och jag förklarade än en gång att så gick det till i Danmark..... Det som är viktigt att komma ihåg, var att det just under de följande månaderna inte alls var klart om det skulle bli ett bevarande utav Mimerlaven och vi lärde oss också hur otroligt svårt det kunde vara att kommunicera och hålla kontakten mellan två länder. Vi försökte oss på att aktivera ungdomar i Norberg för vårt “export”-projekt, men fattade snart att det var otroligt laddat med debatten om Mimerlaven och också att det här var totalt främmande för Norbergs musikkultur. På högstadiet var det omöjligt att föra detta på tal för här gällde hardcore, punk och garage och vi kände ett direkt hat emot ny elektronisk musik...

Vi fick så småningom kontakt med en lärare på IV (Individuella programmet) Han heter Torbjörn Malm och är kock, smed, multikonstnär och en brinnande flamma. Tobbe styrde ihop några youngsters från Norberg, som varje kväll fik åka upp till Mimer och sätta ljus på tornet, varje kväll fick det en ny färg och på klockslag gick Norbergarna kvällspromenad förbi laven och diskuterade med Dag och ungarna. Så här höll dom på några månader och till slut vände opinionen omkring Mimer, och en kväll i april tog kommunalfullmäktige beslut om att bevara Mimer med siffrorna 17 mot 4! Gissa om det var en och annan champis som smällde på båda sidor utav sundet...

Men nu var tiden kort, ekonomin var svag och det var väl egentligen bara jag som trodde att det skulle bli av. Med en finansiering på 10.000, en vecka kvar till festivalen 1999 - tog jag beslutet att ge upp, jag ringde runt, grät, var förtvivlad och gick ut och söp ner mig i Nyhavn i två dygn. Vaknade på en bänk i Kongens Have och tänkte - fan heller, vi kör nästa år i stället!

Det blev en lång sommar, ungdomarna körde sin egen festival och vi satt hemma i Danmark och smidde planer. I slutet på augusti lagade jag till en megagryta med chili och bjöd in mina klokaste vänner. Vi rodde ihop en styrelse med folk från Templet, Forbrændingen, JazzHouse, Templet och Københavns Musiker Index. Många av dessa sitter i dag på tunga poster inom kultur och IT branschen. I alla fall träffades vi varje söndag hemma i min etta och käkade chili och till slut växte föreningen till ca 35 medlemmar och min etta blev för liten.

Vi fick iväg ansökningar, drog in pengar, öppnade Øresundsbron, gjorde hemsidor, tryckte flyers på lånade kopieringsmaskiner och åkte stup i kvarten upp till Norberg, så skyll på oss med den globala uppvärmningen.... En fantastisk kväll i februari ordnade vi en spelning på Hotell Engelbrekt med videoprojektorer, ljus, rökmaskiner och M Y C KE T ljud. Det var bland det roligaste jag har varit med om. Alla i styrelsen jobbade stenhårt och att få se Norbergarnas ansiktsuttryck då de klev in i infernot var priceless. Vi hade DJ Lars B (Djuma Soundsystem), DJ Løveli och Sternklang från Norge samt lokala Plutonium 239 som var stenhård psytrance. Skål och fuck you all! Nu var det bäddat för succes - trodde vi!

I herrens år 2000 var det dags för första festivalen. Vi hade en hop med aktivister (funktionärer) från Danmark, lassade bussar, långtradare, privatbilar och tåg med folk. Jag lärde mig att köra frontlastare, traktor och hur man lägger budget. Men nån ville att det skulle regna tungt över Sverige och Dalälven, Torne Träsk och de sju världshaven höll på att översvämma mellansverige. Jag hämtade Colin Newman (The Wire) och Malka Spiegel (Hans fru) som var detta års headliners i Stockholm. Dom sa att de hade sett på CNN hur man räddade upp halvdrunknade Norbergare och båtflyktningar från Avesta ur Dalälvens vortex.“We thought that they had evacuated the entire Sweden” - konstigt, i Norberg var det nästan torka och solen sken från en blå himmel.

Vi körde 3 scener, Mimer, KraftWerk och Moosepit. Publiken räknade 120 betalande - ca 550 för lite, men va fan... vi var glada, så där...för vi hade ju slitit ihjäl oss tänkte vi och var detta lönen?

Under 3 dagar bjöds det på bl.a på Rytmobilen, en självspelande skrothög á la Mad Max, en godisätande Bjørn Svin, en arg Graham Lewis och Looptroop som svettades mera än vad som borde tillåtas utanför en bastu. De lokala hjältarna, killar klädda i vita kostymer, var beställda till sista spelningen lördag natt. De hette The Hives och två dagar innan ryktades det ute på byn att “Hives skulle bojkotta festivalen”.Bojkotta? Vad hade vi gjort Hives? Jag tror i dag att det beror på rykten i Norberg om att vi var insolventa och att det inte skulle komma någon vidare publik. Men ok, många gula plastankor har flutit runt i Norbergsån sedan dess, och att de ställde in var tråkigt, men ändå inte hela världen.

Vi var fortfarande positiva fast både Fagerstaposten skrev och våra ekonomiansvariga sa att det hängde tunga svarta moln över festivalen. En natt åkte Tue Lund Christensen, Rytmobil mannen, Jan Cardell och jag hela vägen ner till TV-4 för att ställa upp Rytmobilen i frukost TV. Vi hade blivit lovat 5 minuter direktsänding om Norbergfestivalen och jag släppte alla uppdrag inklusive att köpa toapapper och bogserades in i bilen till hufvudstaden.

Vi anlände kl 04.50 och man placerade mig på den gula soffan i studion, medan Tue och Jan försökte övertala borgare-tv stationen till att snacka Norberg, men dom tråkades med att det var för konstigt och man helst bara vill prata om Rytmobilen. Till slut var det väl någon stackars runner som fick i uppdrag att flytta bort den snarkande dansken från soffan, som till råga på allt hade tagit av sig sina stinkande stövlar så man fick dra på extra aircon i studion innan sändning.

Det var kris ett tag, men som kom snälla mat-Tina som var tv kock och serverade frukost för oss, vi stal två TV-4 muggar och Jan harklade ur sig “Norbergfestival” 3-4 ggr under inslaget. Vi åkte därifrån, snodda på konfekten och bestämde oss för att aldrig betala tv-licens, men gladde oss åt att jag hade gömt mina strumpor i gula soffan på TV-4, jag tror till slut att de fick slänga den - dom blev nog aldrig av med lukten...! Publiken uteblev trots våran heroiska insats den morgonen i TV-4 huset.

Jag tror att vi ändå måste beteckna första festivalen som en succé, mest för att den blev av, fungerade, inga dödsfall... Musikprofilen var absolut inte gjuten, vi blandade in för många lokala önskemål för att pleasa skolungdomen och det skrämde nog en hel del ifrån att åka på festivalen. Vi hade ett underskott på ca 130.000 och min bank var väl inte helt glada för Mimerlaven och dunka-dunka musik.... Men folket var entusiastiska och vi gav oss igen fan på att vi skulle ses igen och käka chilli...! Vi letade fram och bestämde oss för en form som skulle heta strikt electronica och ingen crossover mellan lantispunk och cool minimaltronica, som kanske hade funkat bättre nu 2008 - jag tror att de kallar det för Nu-Rave...